Min väg till att vara någon

Nu har vi ÄNTLIGEN (det tog ju bara 1,5 vecka för lång tid) fått tillbaka våra kursportföljer i Drama-Kultur-Kommunikation, och återigen har jag chockerat mig själv med ett A i slutbetyg. Skriver jag verkligen så bra alltså? Har jag tankar som är välreflekterande och filosofiska, och är jag också klok? Det verkar inte bättre än så... Enligt bedömningen har jag en självmedvetenhet och jag ska inte underskatta mig själv, för jag kan verkligen. Jag kan. Kan ni tänka er?
Hade någon frågat mig för bara några år sedan vad jag kan, så hade jag inte kunnat svara på den frågan. För mig själv var jag ingen, och jag trodde inte att världen såg mig. Jag granskade mig själv kritiskt från topp till tå, och jag trodde att världen såg mig ur ögon som var mörkare än natten. Jag dög inte till något. Jag var en medelmåtta, då jag alltid blev brädad av någon annan. Jag kunde sticka ut i något ämne i skolan, men det var ingen big deal med det. Det fanns alltid fler som hamnade på samma nivå som mig, och jag kunde aldrig känna att jag glänste någon gång.

Men jag skulle inte vilja byta ut denna historia mot någonting annat. Jag tror nämligen att denna har gjort mig till den jag är idag. Jag kan ta vinster och jag kan ta nederlag. Det är ingen stor grej att förlora en kamp. Det svider, men det är bara att komma igen med nya tag. Men känslan av att betyda något - att känna att jag duger på något - den är enastående. Den är uthärdlig men på samma gång outhärdlig. Jag duger och jag räcker till. Jag är bra på något. Och framförallt - Jag är någon.

Jag har svårt att ta positiv feedback, och jag är medveten om detta. Detta är något jag måste jobba på och förbättra. Men tanken skrämmer mig. Om jag tar åt mig och visar glädje, hur kommer jag då att framstå i andras ögon? Egentligen borde jag skita i det, men jag kan inte. Jag vill inte framstå som någon som skryter, och och vill absolut inte sätta mgi högra upp än någon annan. Men gör jag verkligen det om jag glädjs över att jag för första gången känner att jag lyckats med något här i livet - att jag har hittat rätt väg för mig? Det borde väl inte vara någonting att skämmas för, utan snarare något som bör uppmuntras? Jag borde få vara stolt över detta och jag borde få framföra det. Men jag vill som sagt inte framstå som en show-off i andras ögon. Det är inte sån jag är, inte innerst inne.
Jag vet att jag måste arbeta med den här biten i livet. För om jag inte kan stå för vad jag tycker och känner så är jag ingen. Jag är osynlig. Jag har inte nått mitt mål än, och jag vet inte om jag någonsin kommer att göra det heller. Men en sak vet jag, och det är att jag ska ta mig sjutton försöka.

Jag har nu börjat inse att detta är vad jag vill med livet.
Länge var jag anti mot hela konceptet att bli lärare, och man kan väl säga att jag var för "varje dag föds en ny lärare - använd kondom!". Men nu har jag förstått att detta är jag. Jag har lätt för pedagogiken, och kanske är jag född till att bli just pedagog. Det kommer jag nog aldrig få svar på, och kanske visar det sig om 5 år att detta inte alls var rätt yrke för mig. Men jag lever i nuet, och i nuet så känner jag att jag kommer bli en jävligt bra pedagog!

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0