Detta skrevs på tåget hem igår, och tid för publikation har inte funnits förrän nu:

Kära vänner, jag kan nu meddela att skolarbetet är över. Återstår gör bara två tentor och det ska vi väl klara? Jag behöver bara träffa bitchen en endaste gång till och vad är det? Förhoppningsvis så får hon sin lilla present av Jakob också, vilket skulle göra allt slit värt det hela. Efter den lilla presenten så finns det inget mer att ge, en epok har nått sin slutdestination. Sorgligt men sant. Undrar om hon kommer känna att livet som populär är över sen? När hon inser att hon aldrig kommer bli en högt aktad och respekterad psykolog.
När det gäller mig själv så vet jag inte ännu vad framtiden har att erbjuda mig. Kanske jobbar jag i kassan på ICA. Kanske är jag en medelklassSvensson med man, barn, villa, volvo och hund. Kanske. så ser ni mig i krokarna när jag gör mitt livs kariärr. Kanske hittar jag tillbaka till psykologispåret igen, men just nu lägger jag det åt sidan.
Vad jag däremot med säkerhet vet är att jag kommer inte ligga på latsidan och glassa runt. Jag ska tjäna ihop mitt leverbröd på egen hand och må bra över mig själv, för jag, Caroline Pettersson, har lyckats ta hand om mig själv, och inte levt på någon annan än mig själv. För mina semesterpengar ska jag köpa ett årslänskort för 9 000 kr, och jag har inga problem med det. Visst, jag kanske också vill ut och göra saker för mina pengar som jag tjänar ihop, men jag kan inte det. Jag har inte den ekonomiska friheten, och jag har accepterat det. Och det kan jag också vara glad över, att jag kan acceptera dessa aspekter och inse att jag inte alltid kan få som jag vill. Jag börjar inte gråta för det liksom. Och när det gäller semestern, tjaa, den tar jag när jag kan ta den. Och svårare än så är det inte. Vi kan helt enkelt inte alltid få som vi vill, oavssett om vi kör med krokodiltårar eller inte.

Ikväll vankas det middag ute i Skärså på Albertina med jobbet, och det kunde inte komma på en lämpligare kväll. Solen skiner och det är gudomligt skönt ute. Vi hoppas på ett utomhusserveringsbord, men skenet kan ju bedra. Det brukar ju vara rätt kallt ute i skärgården den här tiden på året. Nu när jag skriver på detta så sitter jag på 14.13-tåget på väg hem från Gävle. Tiden räcker inte riktigt till, men det är sånt som löser sig. För vet ni, jag mår mycket bra över mina beslut här i livet. Jag ångrar inte längre att jag började plugga psykologi.



Nu biter bloggtorkan in lite igen, för jag kommer inte vara hemma i helgen. ikväll har vi minioravslutnignsövernattning, och när den slutar imorgon kl 12 så bär det direkt av ner till Furuvik för KUavslutning. Väl där har vi hyrt stugor som vi ska ha det riktigt trevligt i och grilla och så. Så vi hörs eventuellt på söndagkväll. Tilsl dess, så får ni ha en underbart trevlig helg i värmen!

Nu påstår man att se är bättre än en värktablett när det gäller lindring av mens- och huvudvärk. Själv har jag faktiskt inte tänkt på det.  Det har aldrig varit den här "inte nu, jag har huvudvärk", men samtidigt så har jag inte något stöd för resonemanget som artikeln kör på. Men vem vet, man kanske borde testa nästa gång.

Läs artikeln själv här

Jag undrar, vad är det som gör att man än inne eller ute? Vem är det som bestämmer att någon är en trendig person egentligen? Jag menar, vissa kan bryta alla trendregler som finns på vår jord, utan det gör någonting. Snarare tvärtom egentligen, de skapar bara nya trender till följd på det hela. Men om någon annan skulle komma och göra samma sak, nej men då är det usch och fy och skam. Pinsamt värre - tack och hej! Bara för att man är en känd person så är det tydligen okej med allt man gör. herregud, vissa kändisar har till och med gjort det till en trend att köra påverkad. Vad är det som säger att det är okej när de gör något egentligen. Nej, jag blir less på dagens samhälle, rakt av.
sen en annan sak. Jag fick idag lära mig att ett av de "finaste" ämnena man kan läsa är psykologi. Så dug på den, ni alla andra. Sen verkar vissa tentor ta mycket längre tid än andra att rätta.
Nej kära vänner, nu ska jag svida om till mysisar, för det vankas bio ikväll kl 21, då jag, Fredrik, Andreas och Helena ska se Indiana Jones 4 och Kristalldödskallens Rike..

Idag är det en ny dag, livet fortgår så som det ska göra. Men vi lever fortfarande i ovishet. De verkar inte kunna ta fram några besked åt oss, och jag hatar situationen. Flera av er har frågat mig vad det är som plågar mig, men jag kan tyvärr inte svara på det. Inte än. För det första så handlar det om allvarliga saker, så pass allvarliga så att det kommer förändra hela livet, och ni kan bara inte sätta er in i situationen, inte ens hur mycket ni tror det. För det går inte. det här är något som man bara kan förstå om man själv hamnar i samma sits. Och för det andra är jag inte redo för att bli daltad med än. Jag vill inte att det ska pratas om hur synd det är om mig eller nått sånt. Jag kan inte ta det innan vi verkligen vet hur det ligger till. Jag har människor runt omkring mig som jag vet att jag prata om det med, och som vet om hur det ligger till. Men jag pratar inte ens med dem om det. Fredrik är väl den som jag har pratat med om det lite då och då, men det är inte mer än så.
Och snälla, jag ber er, ställ inga frågor om det. För det är jobbigt nog att behöva tänka på det.

Om cirkus 12 timmar kommer Fredrik äntligen hem, och jag vet väl itne riktigt vad jag ska ta mig till. För tillfället är jag mest i extas, och städar. Jag städar, städar, städar, och alldeles straxus hade jag tänkt att jag skulle torka golven. Men först ska jag bara dammsuga för vad jag tror är den sjätte gången. Kan hända att det till och med är den sjunde. Jag har tappat räkningen. Jag vet, jag har tappat sinnesuppfattningen totalt, men jag kan inte hjälpa det. Jag måste hela tiden ha något att göra, och det måste innehålla att jag inte sitter still, för det går absolut inte. Så plugga är lite svårt.
Vet ni, det är en konstig känsla. För jag kan inte längta efter honom mer än vad jag gör, jag längtar så att jag håller på och bli galen. Men samtidigt, så är jag på ett nervöst sätt rädd för att träffa honom igen. Det känns precis som måndagen efter vi varit i Lofsdalen och blivit tillsammans, och han skulle komma hit efter skolan. Jag var så nervös så jag höll på att spy. Nu är det samma känsla igen. Fast den här gången tänker jag "tänk om jag inte kommer känna likadant när jag är med honom igen". Så jag är mest rädd, antar jag. Rädd för att känslorna ska vara annorlunda. Men samtidigt, så känner jag mig själv. Det är så här jag funkar. Nu har jag inte träffat honom på 16 dagar, och jag har lärt mig att han har inte varit där vid min sida. Jag kan inte få bukt på mina känslor när han inte är här. Det är omöjligt för mig att veta vad jag känner exakt då. Men eftersom jag varit så arg för att han åkte, och jag har längtat efter honom som en stucken gris, så måste jag försöka intala mig själv att det kommer att bli bra. Jag är bara skraj sen tidigare erfarenheter. Så det kommer gå bra. Det måste det. För utan honom vet jag inte vad jag skulle ta mig till heller...

Mina damer, låt mig få presentera er nya plåga! Seriöst, är detta ett skämt? Tycker inte ni, skaparna bakom detta, att vi tjejer har nog med underliga uppfinningar i vårt liv? Och nu vill ni att vi ska börja använda detta? Seriöst, då kan man lika gärna köra upp fettvadd i puppilura. Det är i alla fall billigare! Och checka även in användarinstruktionen. Detta mina bruttor, detta kommer förändra era mensliv!

Jag har fått en fnurra, och det är att jag börjat läsa lite i mina gamla dagböcker från det att jag gick i sexan på Stenberga. Det är, ja vad är det, 9-10 år sedan? Det är helt sjukt det man just i det ögonblicket tyckte var relevant och bra skrivit. Nu skäms man nästan när man läser det. Ena dagen var man kär i ...., andra dagen ...... , men så kom en ny vecka och då hade ...... kommit in i ens liv. Man hatade ...... , och kunde inte förstå hur fan hon var en sån jävla bitch. Känner ni igen er? Böckerna är så pinsamma, så man vill egentligen inte ha dem kvar. Men å andra sidan, så har man inte mage att slänga dem. För det är ju ens tonårsmemoarer man snackar om. Tanken när jag skrev dem vet jag var att jag en dag ville att min dotter skulle få läsa dem. Nu, så här med facit i handen så kan jag bara säga att det verkligen inte kommer att få ske. Hon skulle tycka att ens mamma var så fruktansvärt pinsam så det finns inte.
Men samtidigt så tänker jag, att skriva dagbok, det hör ju till den tjejiga epoken. Men är det nu en epok som har gått i graven? Skriver småtjejerna dagböcker nuförtiden, eller har det runnit ut i sanden bland alla sms och bloggar?  Jag tror jag ska fråga tjejerna på juniorerna imorgon och höra vad de säger. Jag hoppas inte att de slutat. För då tror jag att man går miste om någonting som man faktiskt behöver i sitt liv. Eller vad tror ni?

Jag har abstinens. Serious condition.  Jag tänker bara: onsdag onsdag onsdag onsdag. Och så tänker jag: de sista 24 timmarna kommer vara de längsta i mitt liv. Och så tänker jag: evigheter.. Jag tänker: Jag vill ha honom här nu.  Och så tänker jag: Fan, jag har tenta imorgon!