Min telefon är skickad men verkar komma först imorgon. Fredrik, som beställde sin innan mig, hans har inte blivit skickad ens. Så vi väntar...
Rapporten våran är klar, och jag kommer skicka in den imorgon, vilket känns skönt. Nu är det bara rörelse och dramauppgifterna kvar. Suck...

Ikväll är det Idol och Ugly Betty samtidigt kl 20. Vad kommer ni titta på? Här på Åsgatan blir det Ugly Betty.

Nu skall det käkas köttbullar och stuvade makaroner - något som Fredrik lagat helt själv. Framsteg hörrni...?

Jag vet att jag inte skriver lika ofta längre, men jag har liksom inte tid/orkar inte.
För tillfället håler vi på och städar vårt råttbo till lägenhet, och senare blir det Grekisk fläskfilé med tsatziki. Låter inte det gott?

Vad är det egentligen som skiljer dessa två ord från varandra, förutom att stavningen? Vem är det egentlgien som har bestämt att nånting är jsut kvinnligt respektive manligt? jag menar, nu för tiden så använder även killar smink. Tjejer är minst lika duktig på rally som killar är. Och visst finns det killar som går runt med rosa klädesplagg. så vad är det egentligen som avgör? Ett lysande exempel är just sjuksköterska. Betrakta bara ordet, sjuksköterska - Det skriker ju kvinnligt om det, och det kanske just på grund av ändelsen sjuksköterska. För vad hade hänt om det istället hade hetat sjukskötare? Hade det blivit någon skillnad? på hur man ser det? Nu har det visserligen blivit mer "acceptabelt" att killar jobbar inom vården, men flr inte allt för länge sedan var det en helt annan femma. Det klassades som skämmigt att en man var under- eller sjuksköterska. Detta kanske för att männen skulle ha "riktiga jobb" och kvinnorna var de som skulle ta hand om familjen, alltså vårda vilket i sin tur ledde till att det var kvinnan som skulle jobba inom vården, eftersom hon redan var bekant med det ämnet.

Jag själv tycker att det är bra att det blir allt mer manligt inom vården, men samtidigt så har det blivit överreklamerat. Där jag har jobbat (för att inte vara allt för utpekande så skippar jag enhetsnamn) så blev det mer att oj! det kommer en kille! oj vad roligt!!! Det ska vi fira! och ännu bättre . även om den här killen (singularis eller pluralis) bröt mot någon form av regel eller gjorde något anant fel, så spelade det ingen roll, för det var ju trots allt en kille som ville jobba inom vården, och bara det är ju värt att beundra. det blir en motslagseffekt, vilket kan bli helt fel. Innan det är klart kanske vi står där med en vårdpersonal betående av enbart män. Samma sak som på alla andra ställen gäller här .- det gäller att göra allt i måttlig mängd. Bara för att det kommer en av det manliga könet som ska arbeta inom vården så kan vi inte särbehandla denne, för vad ger det för effekt. Det är där vi svenskar generellt brister - vi kan inte göra saker och ting i rätta måtten. Missförstå mig inte nu, för jag tycker verkligen att det är bra att det kommer fler män inom vården, för tänk egentligen - där står vi kvinnor och tvättar både män och kvinnor nertill. De manliga patienterna (eller vårdtagarna, om det låter mer värdigt)  har ingen manslig karaktär att prata med om de känner för det. För vad man inte får glömma är att bara för att någon är gammal, så betyder inte det att den inte behöver någon som den kan öppna upp sig för, någon som den kan relatera till. Sen är det ju också så klart som så, att när det gäller ADL (Anpassning till det Dagliga Livet) nertill så är kvinnorna i överlag känsligare för om det är ett kvinnligt eller manligt bitråde som hjälper dem, än vad männen är. Hos männen är det snarare vanlgiare at det är fruarna som sätter stopp om vem som får tvätta dem ner till eller inte. Och där kan vi återigen se temat - är det ett kvinnligt beteende att sätta stopp? Nja, det ksulle jag inte vilja påstå, men i just det här sammanhanget sä verkar det vara det. I alla fall utefter mina egna erfarenheter. 
När människor ska välja färg till sin ofödda bebis så är det oftast grönt som vinner, då grönt anses vara en neutral färg. Men varför, egentligen? Vad är det som gör blått manligare än grönt? Enligt mig så rä de snarlika, det går inte att avgöra. Samma sak med gult, gult skulle väl lika gärna kunna vara en tjejfärg, precis som rosa? 
 
Men vi har en gemensam faktor, kära vänner, och det är inget mindre än de sociala normerna. Det är vi själv som har skapat dessa, och det är vi själva som måste bryta dem. Så sätt i gång och bryt upp - ändra samhället! För som det är nu så är det sjukt egentligen, när man tänker efter...

Lördagen den 13 september 2008 kl 21.47

Som tidigare kväll så är den här dagens aktiviteter avklarade och därav också mina ansvarsfördelningar. Det har gått över förväntan, trots urusel planering på vissa saker (Jag menar, det är ju inte direkt så att jag har andra saker som cirkulerar i mitt huvud nu mer?) Men som sagt, vi åker hem direkt efter frullen imorgon, och sedan ska jag bara ta det lugnt hemma hade jag tänkt. Fredrik hade väl tänkt gå hem tills sina föräldrar, eventuellt tvätta och så, men jag känner inte för det. Jag ska vara helt ärlig inför er, no more talking behind the lines. Så här ligger det till

I våras fick vi veta att mamma är sjuk. Och nu snackar vi inte förkyld eller nått sånt. Inte heller något enkelt botligt som lunginflammation eller nått sånt. Kort och gott - min mamma är allvarligt sjuk, och vi vet inte utgången av det hela. Vad vi däremot vet, är att hon inte har den farligaste varianten, och tur är väl det, för då skulle hon nog inte leva så länge till. Men vi vet som sagt inte hur det kommer bli med den här varianten heller. Sjukdomen som hon har ät så pass ovanlig så läkarna har inga svar.Det hela fugnerar som så att hennes kropp producerar proteiner som bryter ner hennes organ i kroppen.  Man kan heller inte sätta in något potentiellt läkemedel, eftersom man inte vet varför man får den här sjukdomen. Allt är under utredning i hopp om svar och motverkan.

Nu vet ni hur det ligger till. Beskedet har väl vänt upp och ner på hela min vardag egentligen. Jag menar, jag måste försöka leva med kunskapen om att min mamma kan dö tidigare än vi har varit inställda på. Det kan slå till ordentligt, och  jag måste leva med tanken om att mina framtida barn kanske aldrig får träffa sin mormor. Men here's the deal - jag vill inte att folk tycker synd om mig. Jag vill inte att folk frågar hur jag hanterar det hela. För grejen är att jag hanterar den inte riktigt. För mig är det mer som att: min mamma är inte sjuk förrän jag har det på papper, svart och vitt framför mig. Hon är som alla andra friska mammor, Hon jobbar heltid och hon lever det liv hon alltid har haft. Hon är bara lite mer trött än vad hon brukar vara och orken räcker inte alltid till. För mig är min mamma endast sjuk när hon ger fysiska tecken på det. Men som sagt. Jag lever hela tiden med tanken i bakhuvudet om att kanske, kanske så...  Men där har ni svaret på varför skolan gick skit för mig i våras och varför jag mådde som jag mådde.

När jag väl klarat av att smälta det beskedet så kommer nästa: Mamma och pappa börjar ta upp funderingarna om vi inte ska ta bort Nicky (vår 8årige golden retrieverhane som är det bästa och vackraste jag har). Han har nu i några år fått som så att han får såna utslag på huden så att han kliar sig, kliar och biter så att han blöder. Och veterinärerna hittar inget som är fel. Han har till och med träffat på specialister i Hudik som inte ens de hittar något som är fel. Skulle det bli så att vi måste ta bort honom för det här så bryter jag ihop. Jag skulle inte klara av det. Inte efter tidigare besked. Det går bara inte.

Sen har vi det här med skolan. Just nu har vi bara för mycket uppgifter som ger mig ännu mer saker att tänka på, och jag håller på att gå under. Det känns på något sätt som om jag drunknar i mig själv snart. Jag minns inte sist jag var riktigt lycklig och mådde riktigt bra. Hela våren har kantats av händelser som varit mot det negativa i mitt liv. Jag har försökt hålla mig uppe på två fötter som jag alltid stått, men jag känner mot min fasa hur jag börjar tappa balansen. Och inombords så skriker jag efter att få komma bort, och få en paus från allting. Men tid och pengar räcker inte till. Hur mycket jag än behöver det så kan jag inte sätta mig i första prioritering. Och på allt det så kommer Fredrik och säger att de ska åka till Teneriffa med klassen. Över mitt 21års firande dessutom. Något som vi planerat nu i ett par månader och han lovat mig att det skulle bli det bästa jag någonsin har haft. Och det spricker ännu ett löfte i mitt liv, Det kanske inte är undra på varför jag alltid tar saker och ting med en nypa salt nu för tiden när jag blir lovad saker och ting. Grejen här är mest den att när han var utomlands sist så fick jag beskedet om hur det står till med mamma. Jag hade under den tiden redan det jobbigt och var nere i en svacka. Jag antar att jag nu tänker: men vad ska komma fram nu när han är borta den här gången? Vad kan toppa det som hände sist?

Men det verkar inte bättre än att jag ska få bo på olyckliga gatan ett tag till.

Där här ni allt svart på vitt. Det är mitt eget uttalande, och jag väljer att gå ut med allt för att slippa alla spekulationer och skitsnack. Ni vet nu sanningen till varför jag inte kan le och vara glad så som jag tidigare varit. Jag vill som sagt inte att ni ska tycka synd om mig. För det finns dem som har det mycket värre än mig. Jag har till exempel fortfarande min mamma i livet med mig. Det finns dem som inte har det. Jag har i alla fall fått en hund. Det finns dem som levt hela sitt liv efter en längtan efter en, men som aldrig kunnat skaffa en. Jag har i alla fall varit utomlands någon gång under mitt liv. Det finns dem som aldrig lämnat Sveriges gränser, fast det är deras högsta önskan. Det enda jag ber er om är att droppa spekulationerna och ha överseende om att jag inte alltid kan le och vara glad på beställning och finna att livet är underbart.

Jag har under hela den här processen sedan jag fick veta om mammas sjukdom haft tre personer omkring mig som har stöttat med tankar, ord och gärningar, och ord kan inte beskriva hur mycket det betyder för mig. Men Fredrik, Elin och Karin, ni ska veta att jag uppskattar det nå olidligt, och ni har gjort det enklare för mig att smälta allting. Ni betyder allt.

Ta vara på det ni har här i livet. Ni vet aldrig när det kan tas ifrån er.

Nu sitter man alltså här i Undersvik. Aktiviteterna är klara för kvällen, jag och Andreas har haft våra två pass, och jag sitter här på mitt rum - ensam, med en dator utan Internet (där av den senare publikationen än i skrivande stund) och med mina supertråkiga böcker till skolan. Men jag hade tänkt vara duktig den här helgen. När jag ändåså inte kan fördela den på nöje. Varför inte testa på en helg full med nytta? Har ni testat på det någon gång? Hur var det?

Lite tråkigt är det ju så klar att jag inte kan umgås med Fredrik, men that's work. No big deal.

Däremot så kan jag berätta mer om vår kära dramalärare. Som hade sagt vid förra tillfället att vi skulle få gå 15.45 idag så vi skulle kunna hinna med vårt tåg hem. För mig fanns det inget annat alternativ, eftersom vi skulle åka från Söderhamn kl 17. Men när klockan väl blir den tidpunkten så vägrar hon först släppa iväg oss. För det hade hon ju inte lovat, naturligtvis. Och det är synd, för jag hade i början av lektionen försökt ställa mig in på att jag skulle försöka få ett andra intryck av henne, att jag skulle gilla henne. Men icke. Tråkigt, tyvärr, som sagt.

Men vi drog, och vi skyndade oss till tåget. Och vi hann. Ungefär som vi kom, vi såg, vi segrade. Så kändes det väl på ett ungefär. Men hon hatar väl oss Söderhamnare nu antar jag.

Nej, dags att läsa lite kanske.

Jag har läst ut boken, och jag har gråtit en eller två tårar. Jag rekommenderar er verkligen att läsa den, för det är en sån tankeställare som man behöver få sig lite då och då. (Som ni kan ta hänvisnignar till i mitt tidigare inlägg) Boken heter alltså I taket lyser stjärnorna och det är Johanna Tydell som har skrivit den.

Upplysningsvis så kommer jag befinna mig på utbildning fredag-söndag, så det kan hända att det inte blir några inlägg under den tiden. Däremot så kommer jag ta med mig datorn pga skolarbeten, och det ska finnas trådlöst internet där ute i bushen, så håll ändå utkik, det kan hända att jag får kontakt med omvärlden! Men jag kan som sagt inte garantera något.  

Jag måste även säga att jag har missat något på McDonalds. Jag, min kärlek och Karin var dit och tidigare, och eftersom jag lagt av med all skit så valde jag att ta Ramlösa och minimorötter till min kyckling, och gissa vad mycket godare det var! Hädanefter så kommer jag alltid skippa stripsen och köra på dessa saftigt goda morötter istället. Sen jag hade vinterkräksjukan så har jag inte varit något fan av skräp till tilltugg, och jag finner det bara gott med ca 5 chipsskivor (kan man säga chipsskivor eller?) vilket faktiskt är skönt. Och godis, ja det är inte ens gott längre. Det enda jag kan känna är gott är glass, riktig glass som Ben&Jerry's eller Häagen-Dazs, och speciellt deras Strawberry Cheesecake. Där mina vänner, där har ni min last. Cheesecake. Vilken är din?

Nu blir det Idol, sen Heroes. Puss.

Jag ligger här i sängen och läser I taket lyser stjärnorna av Johanna Tydell och skrattar ltie då och då för mig själv. Vi har som uppgift att läsa boken till skrivmomentet på måndag, men faktiskt så är den bra. Den handlar om en tjej, Jenna, som precis har börjat i sjuan och som lever med alla klassiska nyblivna tonårstjejproblem, såsom att brösten aldrig växer, att hon är olyckligt kär i en av nians populäraste killar osv. Men Jonna har även ett annat problem, Ett tyngre än alla andra. Hennes mamma är nämligen svårt sjuk i bröstcancer.
Ni borde faktiskt läsa boken ni med. Den ger en perfekt skilldring hur det kan vara att växa upp som inte den populäraste tjejen i klassen.

Annars har jag så mycket annat jag måste/ska göra idag. Madde kommer hit när hon kommer från Gävle och fikar och lämnar böcker och så. Sen måste jag göra två uppgifter till skolan, varav en ska vara klar imorgon och redovisas muntligt. Jag måste dessutom planera de två arbetspass som jag ska ha med faddrarna på utbildningen i helgen som vi åker på imorgon. Dessutom så bör jag läsa en massa annan skollitteratur som ska vara utläst tills nästa vecka. fullt upp, busy busy me.

Hade dramaklass idag, vilken började jättebra och intressant, men slutade i något så olidligt långdraget och tråkigt. Men som vanligt när det var skola så blev det shopping innan:

Jag gillar inte potatis nå vidare, men till den här ungstorsken som mamma har framställt äter jag det mer än gärna. Nu vet jag att man ska vara snål med att äta torsk, men som min storebror som är frysansvarig på ICA Kvantum här i Söderhamn säger: det spelar ingen roll om svenska folket slutar köpa torsk. Den kommer ändåså in till oss i affärerna, och om ingen köper den som slängd det bort istället. Och då har den fiskats i onödan. Och hur bra är då det? Däremot så behöverm an inte köpa tosk var och varannan vecka. Och dessutom så är inte torken allvarligt utrotningshotad längre.


Till ca 3-4 portioner behöver du:


♥ 400 g otinad ishavstorsk
♥ 200 g skivad purjolök
♥ 100 g smör
♥ Salt och peppar
♥ Mjöl
♥ 1-2 dl grädde
♥ Räkor
♥ 1 tomat


Gör så här:
Lägg det otinade torskblocket i en smord ungssäker form.
Strö över lite mjöl, salt och peppar.
Täck över med purjolök, skivad tomat och räkor.
Klicka över smöret.
Häll till sist över grädden.
Grädda i ugnen i 225º i ca 30-35 minuter.


Servera med kokt eller pressad potatis.

Gör så här:

Jag och F är ute i Sandarne med Nicky medan mamma och pappa är ute på äventyr. Det är tvättning för hela slanten och sen vet jag inte vad vi ska hitta på. Men ni kan väl svara på min undersökning lite längre ner så länge!