-

Jag tog den här dagen med nya tag, nya förhoppningar om livet. Men vad sker inte? Jo, man ringer och pratar med mamma, och hon är verkligen inte bra just nu. Så vart finns motivationen? Jag kan inte hämta den någonstans just nu känns det som, och inte blir det bättre av att vi får mer och mer uppgifter till skolan. Jag vet inte när jag ska hinna utföra saker och ting, men jag hoppas väl på en ljusare framtid. Fast ingenting betyder någontgin längre. Ingenting förrutom att de måste hitta ett botemedel till mamma snart. Annars vet vi väl inte vad som sker...


Bloggen är mitt sätt att uttrycka mina känslor om mammas tillstånd. Om jag inte hade haft bloggen så hade jag kanske helelr inte öppnat mig om det hela, och tills slut mått ritkigt psykiskt dåligt. För som fd psykologistudent vet jag vilka möjliga utvägar det annars hade funnits för mig, och det hade inte slutat positivt. Jag mår inte bra nu, inte på långa vägar, men om utan uttalanden om mitt tillstånd hade jag jag rent ut sagt mått förjävligt. Jag är liksom inte den som öppnar upp mig, specielt inte om mina känslor, så det här är det enda sättet för mig att kunna bearbeta det som faktiskt händer. På något sätt blir det verkligt för mig här, eftersom jag kan gå in på min egen bloggadress och läsa och få en annan synvinkel på det hela. Jag får tillgång till att analysera mina egna tankar och förstå hur jag faktiskt tänker kring det här, och för mig är det en viktig process i hela bearbetandet.