-

Lördagen den 13 september 2008 kl 21.47

Som tidigare kväll så är den här dagens aktiviteter avklarade och därav också mina ansvarsfördelningar. Det har gått över förväntan, trots urusel planering på vissa saker (Jag menar, det är ju inte direkt så att jag har andra saker som cirkulerar i mitt huvud nu mer?) Men som sagt, vi åker hem direkt efter frullen imorgon, och sedan ska jag bara ta det lugnt hemma hade jag tänkt. Fredrik hade väl tänkt gå hem tills sina föräldrar, eventuellt tvätta och så, men jag känner inte för det. Jag ska vara helt ärlig inför er, no more talking behind the lines. Så här ligger det till

I våras fick vi veta att mamma är sjuk. Och nu snackar vi inte förkyld eller nått sånt. Inte heller något enkelt botligt som lunginflammation eller nått sånt. Kort och gott - min mamma är allvarligt sjuk, och vi vet inte utgången av det hela. Vad vi däremot vet, är att hon inte har den farligaste varianten, och tur är väl det, för då skulle hon nog inte leva så länge till. Men vi vet som sagt inte hur det kommer bli med den här varianten heller. Sjukdomen som hon har ät så pass ovanlig så läkarna har inga svar.Det hela fugnerar som så att hennes kropp producerar proteiner som bryter ner hennes organ i kroppen.  Man kan heller inte sätta in något potentiellt läkemedel, eftersom man inte vet varför man får den här sjukdomen. Allt är under utredning i hopp om svar och motverkan.

Nu vet ni hur det ligger till. Beskedet har väl vänt upp och ner på hela min vardag egentligen. Jag menar, jag måste försöka leva med kunskapen om att min mamma kan dö tidigare än vi har varit inställda på. Det kan slå till ordentligt, och  jag måste leva med tanken om att mina framtida barn kanske aldrig får träffa sin mormor. Men here's the deal - jag vill inte att folk tycker synd om mig. Jag vill inte att folk frågar hur jag hanterar det hela. För grejen är att jag hanterar den inte riktigt. För mig är det mer som att: min mamma är inte sjuk förrän jag har det på papper, svart och vitt framför mig. Hon är som alla andra friska mammor, Hon jobbar heltid och hon lever det liv hon alltid har haft. Hon är bara lite mer trött än vad hon brukar vara och orken räcker inte alltid till. För mig är min mamma endast sjuk när hon ger fysiska tecken på det. Men som sagt. Jag lever hela tiden med tanken i bakhuvudet om att kanske, kanske så...  Men där har ni svaret på varför skolan gick skit för mig i våras och varför jag mådde som jag mådde.

När jag väl klarat av att smälta det beskedet så kommer nästa: Mamma och pappa börjar ta upp funderingarna om vi inte ska ta bort Nicky (vår 8årige golden retrieverhane som är det bästa och vackraste jag har). Han har nu i några år fått som så att han får såna utslag på huden så att han kliar sig, kliar och biter så att han blöder. Och veterinärerna hittar inget som är fel. Han har till och med träffat på specialister i Hudik som inte ens de hittar något som är fel. Skulle det bli så att vi måste ta bort honom för det här så bryter jag ihop. Jag skulle inte klara av det. Inte efter tidigare besked. Det går bara inte.

Sen har vi det här med skolan. Just nu har vi bara för mycket uppgifter som ger mig ännu mer saker att tänka på, och jag håller på att gå under. Det känns på något sätt som om jag drunknar i mig själv snart. Jag minns inte sist jag var riktigt lycklig och mådde riktigt bra. Hela våren har kantats av händelser som varit mot det negativa i mitt liv. Jag har försökt hålla mig uppe på två fötter som jag alltid stått, men jag känner mot min fasa hur jag börjar tappa balansen. Och inombords så skriker jag efter att få komma bort, och få en paus från allting. Men tid och pengar räcker inte till. Hur mycket jag än behöver det så kan jag inte sätta mig i första prioritering. Och på allt det så kommer Fredrik och säger att de ska åka till Teneriffa med klassen. Över mitt 21års firande dessutom. Något som vi planerat nu i ett par månader och han lovat mig att det skulle bli det bästa jag någonsin har haft. Och det spricker ännu ett löfte i mitt liv, Det kanske inte är undra på varför jag alltid tar saker och ting med en nypa salt nu för tiden när jag blir lovad saker och ting. Grejen här är mest den att när han var utomlands sist så fick jag beskedet om hur det står till med mamma. Jag hade under den tiden redan det jobbigt och var nere i en svacka. Jag antar att jag nu tänker: men vad ska komma fram nu när han är borta den här gången? Vad kan toppa det som hände sist?

Men det verkar inte bättre än att jag ska få bo på olyckliga gatan ett tag till.

Där här ni allt svart på vitt. Det är mitt eget uttalande, och jag väljer att gå ut med allt för att slippa alla spekulationer och skitsnack. Ni vet nu sanningen till varför jag inte kan le och vara glad så som jag tidigare varit. Jag vill som sagt inte att ni ska tycka synd om mig. För det finns dem som har det mycket värre än mig. Jag har till exempel fortfarande min mamma i livet med mig. Det finns dem som inte har det. Jag har i alla fall fått en hund. Det finns dem som levt hela sitt liv efter en längtan efter en, men som aldrig kunnat skaffa en. Jag har i alla fall varit utomlands någon gång under mitt liv. Det finns dem som aldrig lämnat Sveriges gränser, fast det är deras högsta önskan. Det enda jag ber er om är att droppa spekulationerna och ha överseende om att jag inte alltid kan le och vara glad på beställning och finna att livet är underbart.

Jag har under hela den här processen sedan jag fick veta om mammas sjukdom haft tre personer omkring mig som har stöttat med tankar, ord och gärningar, och ord kan inte beskriva hur mycket det betyder för mig. Men Fredrik, Elin och Karin, ni ska veta att jag uppskattar det nå olidligt, och ni har gjort det enklare för mig att smälta allting. Ni betyder allt.

Ta vara på det ni har här i livet. Ni vet aldrig när det kan tas ifrån er.