-

Om cirkus 12 timmar kommer Fredrik äntligen hem, och jag vet väl itne riktigt vad jag ska ta mig till. För tillfället är jag mest i extas, och städar. Jag städar, städar, städar, och alldeles straxus hade jag tänkt att jag skulle torka golven. Men först ska jag bara dammsuga för vad jag tror är den sjätte gången. Kan hända att det till och med är den sjunde. Jag har tappat räkningen. Jag vet, jag har tappat sinnesuppfattningen totalt, men jag kan inte hjälpa det. Jag måste hela tiden ha något att göra, och det måste innehålla att jag inte sitter still, för det går absolut inte. Så plugga är lite svårt.
Vet ni, det är en konstig känsla. För jag kan inte längta efter honom mer än vad jag gör, jag längtar så att jag håller på och bli galen. Men samtidigt, så är jag på ett nervöst sätt rädd för att träffa honom igen. Det känns precis som måndagen efter vi varit i Lofsdalen och blivit tillsammans, och han skulle komma hit efter skolan. Jag var så nervös så jag höll på att spy. Nu är det samma känsla igen. Fast den här gången tänker jag "tänk om jag inte kommer känna likadant när jag är med honom igen". Så jag är mest rädd, antar jag. Rädd för att känslorna ska vara annorlunda. Men samtidigt, så känner jag mig själv. Det är så här jag funkar. Nu har jag inte träffat honom på 16 dagar, och jag har lärt mig att han har inte varit där vid min sida. Jag kan inte få bukt på mina känslor när han inte är här. Det är omöjligt för mig att veta vad jag känner exakt då. Men eftersom jag varit så arg för att han åkte, och jag har längtat efter honom som en stucken gris, så måste jag försöka intala mig själv att det kommer att bli bra. Jag är bara skraj sen tidigare erfarenheter. Så det kommer gå bra. Det måste det. För utan honom vet jag inte vad jag skulle ta mig till heller...