-

Jag har fått en fnurra, och det är att jag börjat läsa lite i mina gamla dagböcker från det att jag gick i sexan på Stenberga. Det är, ja vad är det, 9-10 år sedan? Det är helt sjukt det man just i det ögonblicket tyckte var relevant och bra skrivit. Nu skäms man nästan när man läser det. Ena dagen var man kär i ...., andra dagen ...... , men så kom en ny vecka och då hade ...... kommit in i ens liv. Man hatade ...... , och kunde inte förstå hur fan hon var en sån jävla bitch. Känner ni igen er? Böckerna är så pinsamma, så man vill egentligen inte ha dem kvar. Men å andra sidan, så har man inte mage att slänga dem. För det är ju ens tonårsmemoarer man snackar om. Tanken när jag skrev dem vet jag var att jag en dag ville att min dotter skulle få läsa dem. Nu, så här med facit i handen så kan jag bara säga att det verkligen inte kommer att få ske. Hon skulle tycka att ens mamma var så fruktansvärt pinsam så det finns inte.
Men samtidigt så tänker jag, att skriva dagbok, det hör ju till den tjejiga epoken. Men är det nu en epok som har gått i graven? Skriver småtjejerna dagböcker nuförtiden, eller har det runnit ut i sanden bland alla sms och bloggar?  Jag tror jag ska fråga tjejerna på juniorerna imorgon och höra vad de säger. Jag hoppas inte att de slutat. För då tror jag att man går miste om någonting som man faktiskt behöver i sitt liv. Eller vad tror ni?