-

Jag måste få fråga en sak... Känner ni er aldrig värdelösa? Som att ni inte vore värd någonting, då ni inte kan något på denna jord. Ni är så misslyckade som inte klarar av en endaste uppgift som är lite mer avancerad. Jag kan känna så. Som att alla andra är mycket bättre än mig, och att jag inte förtjänar allt det fina jag får här i livet. Jag är är inte fin nog För att få vara med Fredrik. Jag platsar inte in på högskolan. Jag förtjänar inte de kompisar jag har. Jag bor för fint. Någon annan har mer rätt till alla de materiella ting jag har. Varför lever jag ens för? Känner ni aldrig så? Varför ska jag ens behöva känna så undrar jag, men så stöter jag på ett hinder igen som jag inte kan ta mig över, och allt faller samman igen.
Jag minns inte senast jag grät. jag kan ofta gråta av lycka, då mina tårkanaler är inställda på att börja spruta så fort jag skrattar, men jag kan inte minnas senast jag grät av sorg. Jag har känt flera nätter att de är på väg, men så fort jag släppt alla bariärrer och försökt få ut dem så kan de inte komma. Jag försöker verkligen, men det går inte. Det går bara inte.
Varför kan jag inte bara släppa taget och andas ut? Jag är mycket väl medveten om att det alltid har löst sig för mig, i sista stund, och att jag alltid klarar mig. Men den här gången känns det annorlunda. Det är inte alls samma känsla. Tidigare har jag alltid haft något inom mig som talat om för mig att jag faktiskt kan andas, att det inte är någon fara. Men nu, den här gången, så drunknar jag. Och jag kan inte komma upp till ytan igen. Jag sparkar och sparkar, men det händer ingenting. Det känns som att jag sitter fast i någonting som drar ner mig. Som en stor cementklump. Och samtidigt så hör jag "Det är över nu, men jag kommer ihåg alla dagar med dig".

Känner ni aldrig så, eller ska jag tolka er tystnad som att jag är misslyckad..