-

Jag vet egentligen inte vad jag ska skriva här, just nu. Jag är tom på potentiella ord till ett potentiellt blogginlägg. Det är så mycket som går igenom mina tankar just nu. Jag och Fredrik hade ett samtal igår kväll innan vi somande. Tanken att vara medveten om att han kommer söka till Linköping, och komma in, skrämmer mig. Vi kommer befinna oss på platser med 50 mils avstånd i 2,5 år, och det är något jag inte vet hur jag ska hantera. Samtidigt har jag ingen rätt att säga åt honom vad han ska göra med sitt liv, men jag kan bara säga vad jag vet vad jag inte klarar av. Och jag kan inte ta ett distansförhållande under så lång tid. Jag vet att jag inte kommer känna mig fullständig på det sättet, att någonting saknas. Och vad är det för ett förhållande när man träffas varannan helg om man har tur? Jag vet att det funkar för vissa, men för mig gör det verkligen inte det. Oavsett hur mycket jag älskar honom. Och på ett sätt tror jag inte att Fredrik riktigt förstår vad det betyder om han går i Linköping. Jag kan heller inte säga att jag med all säkerhet vet att det kommer ta slut mellan oss om det nu blir så här, men jag kan vara följa vad min instinkt säger mig. Och i den finns det ingen framtid i ett sådant förhållande. Jag är ledsen, men det gör inte det. Linköping skulle mycket väl kunna betyda slutet för oss tillsammans. Och jag hatar blotta tanken på det. Men som sagt, jag kan inte tala om för honom vad han ska göra. Det är hans framtid, och han som avgör. Men i min framtid finns det inte att han flyttar ifrån mig. Bara att vi flyttar tillsammans. Och jag har bara sökt till Gävle¨, så det det sydligaste jag kan flytta under dessa är är till Uppsala.
Igårkväll sa jag till honom "Fredrik, flytta inte ifrån mig..." men han svarade bara "jag vet inte hur framtiden blir".
Samtidigt kan jag känna ilska över detta, för varför är det alltid jag som måste offra mig? Under hela mitt liv är det jag som fått anpassat mig efter andras behov och vad de kan och inte kan. Och jag har lovat mig själv att det är slut med detta nu. De flesta uppoffringar jag gjort har varit till det sämre för min personliga vinning, och jag kan inte tolerera hur mycket som helst. Jag måste börja sätta ståndpunkter för vad jag vill, för vad jag kan. Annars funkar det inte länge till. Vissa av er kanske är van att få vad ni vill, bara ni klämmer i lite. Men hur långt kommer ni på det? Lär ni er någontign av livets hårda väg överhuvudtaget om ni aldrig gör någonting på egen hand? Jag tror inte det. En sorglig dag kommer ni slå botten, och det kommer krävas mycket innan ni tar er upp igen. Och då har ni inga som helst erfarenheter av hur ni ska gå till väga. Och ingen kommer hjälpa er, för det är någonting ni måste klara av själva. Annars är sni snart där igen. Så börja ta tag i era liv, innan det är försent. Det funkar inte att komma gråtandes och få allt serverat på silverfat, för att folk tycker synd om er. För i självaste verket är det inte ett dugg synd om er. Ni är van att ha det så här, och ni lever på det. Sluta lev på andra, och börja lev på er själva istället.