-

Jag publicerade just denna kommentar till Anna,

"Vi kommer reda oss ur detta, eller hur..? Vi är starka, och vi ska inte låta någonting sätta sig på oss! För vi är något bra, och vi kan någonting. Här sitter vi och gråter över vår vardag, men vad har vi att gråta över? Vi lever. Vi lever här och nu. Vi har inte förlorat vår tioåriga dotter Engla. Vi har inte fått våra två söta små barn mördade i vårt hem av en psykopat. Vi har itne bara måander kvar att leva pga att vi har cancer. Vi gråter för att vårt liv inte är som vi vill ha det. Men i självaste verket, så har vi hela livet framför oss. Vi måste se framåt istället, för vi är något, och vi kommer göra en skillnad här i världen en vacker dag. Bara inte just nu."

Och efter att ha läst igenom det om och om och om igen så inser jag, att det är just då. jag lever, just här, just nu. Jag har inte tid att gråta över att min vardag är som den inte borde. Jag kan ta mig tid att göra det när jag är 90 år gammal och känner att jag hade så mycket mer att ge. Jag kan inte låta en endaste månad av mina hittills dryga 246 st förstöra min framtid. Den ska inte få sätta sig på mig, jag vägrar. Jag vet inte hur, men på något sätt ska jag lyckas besegra april 2008. Once and for all..