-

4 april, kl 06.33

Min resa börjar kanon. Först bråkar jag och Fredrik med varandra, då det gått upp för mig att vi inte kommer träffas 21 av de 34 dagar som kommer.

Sen vaknar jag av att mamma ringer 06.06. Jag inser i samma veva att jag försovit mig, och roffar åt mig allt jag tänkas kan och springer ner till bilen utanför. Jag hinner, med huvudvärk och en handväska mindre. Det gör inte så mycket tänker jag, jag behöver den inte så vidare värst. Men sen slår det mig. Det gör jag visst. I handväskan ligger nämligen MP3n med dess hörlurar, som är samma hörlurar som jag tänkt använda till datorn. I väskan ligger också mina jagvillinteblipåsmällenännu-Cerazette. Smarta gatan, fröken Pettersson. Man kanske ska sluta med dem i samma veva nu då, nu när jag har ett ypperligt tillfälle till det.

Jag misstänker också nu att jag verkligen inte har mitt smink med mig också. Heja frökenlöken, du är snart i mål för att vara den mest korkaste människan du känner.

Nu har jag skrivit klart, så vad ska jag göra nu då....5,5 timmar kvar. Hahaha... Vilket skämt detta är.

Kl 08.43

Sitter nu i Stockholm i en halvtimme och väntar på att tåget ska börja rulla igen. Har i alla fall löst problemet med inga hörlurar. Man har ju lite smarta drag kvar i alla fall och gick till Bistron och köpte sig ett par örsnäckor som man får spasmer i öronen av för de är så stora. Men det är bättre än ingenting, och de kostade endast 15 kr. Så jag är icke missnöjd. Jag är mer missnöjd över att jag inte har mina piller med mig. Hemma ligger det 1½ oanvända kartor. Och att inte ta dem på tre dagar kanske inte är världens grej. Men det där får vi lösa. Får ringa till ungdomsmottagningen och höra vad de säger. Det är väl det bästa alternativet.

Nu fortsätter Rena Rama Rolf.

Kl 11.30

Med 45 minuter kvar är jag ruggigt uttråkad. Jag vill inte se ett RRRavsnitt till. Jag har gjort alla designers som tänkas kan. Jag har suttit och svurit för mig själv att jag glömt mina piller. Jag har försökt fått tag på Söderhamns Ungdomsmottagning, för att få veta att de inte tar emot telefonsamtal på fredagarna. Tåget står näst intill still. Eller still och still.. Hade jag haft den här farten så hade jag sprungit ihjäl mig. Tydligen har vi inte klartecken för att rulla här i skogen. Pullan som sitter mittemot mig verkar vara bitchens syrra. Den uppfattningen har jag fått av henne. Hon är säkert pappas lilla prinsessa. Och sessan har ingen aning om att jag faktiskt sitter här och skriver om henne. Och jag hånler lite åt hennes ovetenhet. Couscous äter hon också. Säkerligen vegan. Hon har det utseendet. Kalla mig fördomsfull, men så ser hon ut. I hela vagnen är det snorungar som springer runt runt runt. De verkar inte veta vad sitta betyder. Snorungarna verkar alla vara syskon. Jag undrar om deras föräldrar vet vad preventivmedel är? Eller så kanske de alltid glömt det hemma när de varit ute och rest. Det verkar ju vara en trend. Och nu har de kidnappat det yngsta syskonet. Är det en hon? Vi kallar barnet för "it". It gråter i varje fall. Varannan minut. Och de flänger med henne runt runt runt. Och föräldrarna bara sitter och ler. Bitchens syrra sitter och ser arg ut. Fast det har hon gjort hela resan visserligen. Till och med när hon sov hade hon samma ansiktsuttryck. Men nu har ett genombrott skett. HON LOG mot lilla it. Herregud, vart är världen på väg...

Har jag nämnt att jag är uttråkad förresten?

En halvtimme kvar. Tantalaran i Bistron håller sitt tacktal. Ja varsågod för de 15 kr jag har bidragit med. Ni blev resans räddning. Det är nästan så jag skulle kunna gå och skänka en slant till.

Och jag reagerar. Mina känsliga inneröron säker sig runt i vagn 4. Vad är det jag hör, om inte Björn Gustafssons sång till Carina Berg. Genom mina hörlurar. Sessan mittemot mig blänger ilsket på dem. Det är disco med ett jävla drag här inne i vagn 4, välkommen in!

Och oj oj oj.. Nu går det undan här på rälsen må ni tro. Skulle jag springa med utanför så skulle jag vara Stålmannen. Ryktet går i högtalarna om att vi kört ikapp den förlorade tiden i Stockholm då tåget blev tvungen att anropa servicestationen. En annan tänkte: Är det en bomb? Ska jag få vara med om ännu mer saker? Men nej... Det var bara lilla pluttinuttkonduktören som ser ut som barnet själv som var försvunnen. Han kom springandes som riddaren i nöden och bara flög på tåget. Han må vara en avkomma av något stort.

Och nu blänger sockerpullan arg på mig med. Stör hon sig på mitt knapptryckande? Jag trycker lite till för att undersöka saken. Tre tryck, titta, tre tyck till. Är kusten klar? Men vem vet, hon kanske har glömt sina piller. Då är allt tillåtet.

Och nu är det faktiskt lite komiskt, för nu spelas det någon habblahabblamusik, och inte nog med det - syskonen sjunger alla med! En undertext på det här så hade jag personligen tagit på mig Anders Lundinrollen och haft lite Allsång på SJ.

Kanske dags att börja packa ner datorn nu. Vi är inne om 20 minuter.