En kärlek för bra för att vara sann
Jag har några gånger under Fredriks frånvaro nu funderat på om det här verkligen är värt det. Om jag utsätter mig för det här med rätt känslomässiga bakgrund. Varje dag känns som en evighet, att dessa 16 dagar aldrig ska ta slut. Är jag sysselsatt med andraså är det rätt okej, då kan jag fokusera på annat, men så fort jag är för mig själv, då känns det som om tiden står stilla och att jag lever i ett enda stort tomrum. Är vårt förhållande verkligen värt det här, eller kastar jag bara bort en massa energi på något som endåså inte håller i längden?
Svaret var i början av tiden lite otydligt, men jag har nog hela tiden vetat om det. Jag har insett under snart sex dagar att det här kan inte bli mer rätt för mig. Anledningen varför jag blivit så arg på honom, och samtidgt så fruktansvärt ledsen, är för att jag kan inte älska honom mer än vad jag redan gör. Vissa av er kanske ifrågasätter varför jag gör det, hur kan jag vara så fullständigt nere i någon som ska till och fylla 18. Till er kan jag väl bara säga att ni vet inte hur det är. Det är väl inte i en persons ålder man förälskar sig i, utan i personligheten. Fredrik behandlar mig som ingen annan kille någonsin har behandlat mig. Han får mig att le och skratta när jag egentligen är så nere så att jag bara vill lägga mig och gråta mig till döds. Han får mig att bli helt knäsvag, och han har fått mig att gå från ensamvarg till att inte vilja vara själv mer. Men främst av allt får han mig att känna att jag är något. Att jag duger som jag är, oavsett hur jag ser ut eller vad jag gör med mitt liv. Och är inte det det viktigaste här i livet? Det gör att det finns inga gränser. Tro mig, redan i höstas funderade jag i månader på om jag verkligen ville det här, eftersom han faktiskt var 17, och jag nyfyllda 20. Men om och om igen fick han mig lvertygad om att det här var vad jag verkligen ville. Jag kunde inte älska honom. Jag var bunden till killen, fast vi inte ens var tillsammans. Så jag gav inte upp hoppet om att det en dag skulle bli vi två. Så många gånger innan har kärleken varit olycklig, och jag tänkte, det får den så väl vara den här gången med då, men jag ger inte upp. Jag tänker inte göra det. Jag sa till Elin och Karin att med Fredrik var det annorlunda, det var värt att vänta på honom, i vått och torrt. Och det gjorde jag. Men när jag så väl fakitskt tänkte ge upp och kasta in handduken, så tog han steget. Han hade under jul och nyår själv börjat fundera på om det fakitskt kunde vara så att han kände något mer än vänskap för mig. Känslan som var där den där första natten i Lofsdalen kan jag inte beskriva, för det går inte. Jag vet bara att jag aldrig känt så förr, och medan det var sjukt skrämmande, kunde jag inte låta bli att älska den. Det var som om allt fick en ny mening, en bra mening.
Ni som nu vill tycka att det är ofattbart med varför vi ens är tillsammans pga åldern, ni får gärna tycka så för mig, för vet ni, jag kan inte bry mig mindre om det faktiskt. Det är jag osmlever i förhållandet, och inte ni. Ni behöver inte ens ha en med det att göra. För det är mitt liv, inte ert. När ni själv blir behandlade på det här sättet, och får den här känslan, så kommer ni förstå alltihop. Om ni ens vågar. Jag vet bara att jag nu är helt säker på att jag skulle kunna spendera resten av mitt liv med Fredrik, jag varken kan eller vill vara utan honom, och det är vad som gör det hela värt den här långa väntan..
Svaret var i början av tiden lite otydligt, men jag har nog hela tiden vetat om det. Jag har insett under snart sex dagar att det här kan inte bli mer rätt för mig. Anledningen varför jag blivit så arg på honom, och samtidgt så fruktansvärt ledsen, är för att jag kan inte älska honom mer än vad jag redan gör. Vissa av er kanske ifrågasätter varför jag gör det, hur kan jag vara så fullständigt nere i någon som ska till och fylla 18. Till er kan jag väl bara säga att ni vet inte hur det är. Det är väl inte i en persons ålder man förälskar sig i, utan i personligheten. Fredrik behandlar mig som ingen annan kille någonsin har behandlat mig. Han får mig att le och skratta när jag egentligen är så nere så att jag bara vill lägga mig och gråta mig till döds. Han får mig att bli helt knäsvag, och han har fått mig att gå från ensamvarg till att inte vilja vara själv mer. Men främst av allt får han mig att känna att jag är något. Att jag duger som jag är, oavsett hur jag ser ut eller vad jag gör med mitt liv. Och är inte det det viktigaste här i livet? Det gör att det finns inga gränser. Tro mig, redan i höstas funderade jag i månader på om jag verkligen ville det här, eftersom han faktiskt var 17, och jag nyfyllda 20. Men om och om igen fick han mig lvertygad om att det här var vad jag verkligen ville. Jag kunde inte älska honom. Jag var bunden till killen, fast vi inte ens var tillsammans. Så jag gav inte upp hoppet om att det en dag skulle bli vi två. Så många gånger innan har kärleken varit olycklig, och jag tänkte, det får den så väl vara den här gången med då, men jag ger inte upp. Jag tänker inte göra det. Jag sa till Elin och Karin att med Fredrik var det annorlunda, det var värt att vänta på honom, i vått och torrt. Och det gjorde jag. Men när jag så väl fakitskt tänkte ge upp och kasta in handduken, så tog han steget. Han hade under jul och nyår själv börjat fundera på om det fakitskt kunde vara så att han kände något mer än vänskap för mig. Känslan som var där den där första natten i Lofsdalen kan jag inte beskriva, för det går inte. Jag vet bara att jag aldrig känt så förr, och medan det var sjukt skrämmande, kunde jag inte låta bli att älska den. Det var som om allt fick en ny mening, en bra mening.
Ni som nu vill tycka att det är ofattbart med varför vi ens är tillsammans pga åldern, ni får gärna tycka så för mig, för vet ni, jag kan inte bry mig mindre om det faktiskt. Det är jag osmlever i förhållandet, och inte ni. Ni behöver inte ens ha en med det att göra. För det är mitt liv, inte ert. När ni själv blir behandlade på det här sättet, och får den här känslan, så kommer ni förstå alltihop. Om ni ens vågar. Jag vet bara att jag nu är helt säker på att jag skulle kunna spendera resten av mitt liv med Fredrik, jag varken kan eller vill vara utan honom, och det är vad som gör det hela värt den här långa väntan..
Kommentarer
Trackback
