-

Mitt hem börjar mer och mer kännas som ett fängelse. Varför? Jo, för att jag inte vill det här livet. Jag vill sedan länge leva ett vuxenliv, inte ett mellanting. Men för det så måste man vara två, och en av oss gör det rätt tydligt att den inte vill det nu. Så vad gör man? Jo, jag som är redo för det livet får snällt vara tyst med det jag vill, och vara en duktig fflicka och invänta att min andra hälft ska bli redo. Ett annat alternativ är ju att avsluta det här, men det är inte så enkelt. Jag älskar honom, och jag vill vara med honom, därför står jag ut. Men är det fel av mig att tycka att vi kan mötas halvvägs? Man måste ju kunna kompromissa om saker och ting, men det finns tydligen inte så länge ha nska studera i 4,5 år till. Och inte blir det bättre av att han är en snåljåp och inte vill något, och jag istället är en spender som vill mycket.
Jag vill inte ruttna i en lägenhet resten av mitt liv, och varför kan inte vi skaffa en bil när vi har råd? Och unge.. ja, det är det inte att tala om förrän om 10 år. Resa? Nej det kostar pengar, och den där möbeln är för ful.

 Som sagt.. Vart är kompriomissen? Nej, stå och se snäll ut i ditt hörn i stället och tig. Ingen vill höra det som skriks inom dig.