-

Jag har inte skrivit på ett tag, men som jag tidigare nämnt - det kommer komma stunder då jag inte känner för det här, och då kommer jag heller inte att skriva något. Det är mina villkor, mina regler.

Min fina vän Emelie inspirerade dock mig idag till ett ämne som jag själv funderat mycket på, nämnligen mina ambitioner. Jag brukade ha dem, ambitionerna alltså. När jag gick på gynmasiet kändes det som att jag hade alla ambitioner i världen, och jag skulle bli något. Jag hade planer på att komma långt bort och jag skulle sysselsätta mig för något som var bra nog. Jag var ung och väldigt naiv kan man väl säga. Men sen växer man då upp ch man inser vad det är som betyder något här i livet. För mig är det inte längre mina ambitioner som står främst, utan det är mina nära och mina kära. För utan dem så skulle inte mina ambitioner betyda något. Det skulle vara en fis i rymden, så att säga. Nu lever jag ett liv som inte alls är där som jag hade tänkt mig när jag var 16 år. Men vart står jag egentligen? Är jag nöjd? Eller saknar jag de gamla ambitionerna? Eller kan det vara som så att jag har fått nya under årens gång? Är mina ambitioner att bli en skitbra pedagog som verkligen brinner för det jag gör? Jag tror det. Jag vill tro det. För om jag inte har dem så borde det väl betyda att jag inte valt rätt väg här i livet? Barn är livet för mig. Barn förtjänar att vara barn och det tänker jag kämpa för.

Barns rättighet till att vara enskilda individer är min ambition, och det är jag jävligt nöjd med.