Jag kommer aldrig att släppa taget om mitt hjärta

Jag öppnar inte allt för ofta upp mig själv. Jag låter det istället sakta äta upp mig inifrån, som en frätande vätska som sakta rinner genom min strupe. Det är som att mitt inre ropar och skriker på hjälp, men ingen hör. För när jag biter ihop är tystnaden total, och allt som hörs är de glada skratten. Tills jag låter det gå för långt och bägaren svämmar över. Det är som att jag kräks och inte kan sluta, hur mycket jag än vill att det ska ta slut. Jag bryter ihop, och jag kommer igen. Jag finner styrkan i att se dessa sammanbrytningar som en rensning av det onda, och jag kommer igen, som en ny människa varje gång - redo för att börja om på noll. Det är så jag överlever. För det är en del av mig, och det kommer alltid vara en del av mig. Jag har mina anledningar till varför jag agerar så här, och jag mår nog bäst av att inte släppa in någon så fullständigt. Jag har som tidigare nämnt blivit bränd allt för många gånger, och på det här sättet kan jag vakta mitt hjärta. Den lilla del som jag vet att det för alltid kommer förbli helt ifall jag mot förmodan skulle blli bränd igen. För utan denna lilla bit av mitt hjärta så skulle jag gå sönder och aldrig mer komma åter.

Kommentarer
Postat av: Lisa P

Tack...

önskar att jag kunde formulera mig, men du gjorde det precis åt mig.

Det är sånt här som gör att jag älskar din fina blogg...

2010-04-27 @ 20:43:14

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0