-

De här senaste dagarna har jag suttit och plågats med hemtentan, men jag tror att den faktiskt är klar nu. Hur skönt känns inte det? Jag har visserligen kursportföljen i psykologin kvar, men den ska ju inte vara inne förrän den 5 juni, så det är grönt.

Igår satt jag på akuten i Hudik med mamma från kl 15 till kl 19.30, utan att hon ens fick träffa medicinläkaren. Just nu känner jag ett enormt missnöje mot Hudiksvalls sjukhus, och det hade ju gått snabbare att åka till akuten i Gävle. det var nämligen som så att mamma var ute och klippte gräset, när hon kände att det bara small till i benet. På hälsocentralen i Söderhamn så sa doktorn att det kunde ha varit en propp, trots att mamma sa att hon vet hur en propp känns, och det är ingen propp. Men han insisterade på att hon skulle åka till Hudik och fick en remiss itll akuten. väl där satt vi och väntade i två timmar innan hon fick komma och göra ett ultraljud, som i sin tur visade att mamma hade rätt - det var ingen propp. På det följde en väntan på ytterligare 2 timmar, innan vi fick tuppjuck och mamma istort sett dampade loss på en sköterska. Vi satt ju trots allt och väntade på att en läkare skulle tala om för mamma att det inte var en propp (som hon redan visste) och att det enda man kan göra är att gå med lindat ben. Så vi åkte faktiskt hem utan att ha träffat läkaren.
Väl på sjukhuset verkade det som om att jag fick fick feber, så jag fick min medicinering jag med, eftersom jag skulle köra bil hem till Söderhamn igen..

Snacka om åktur...

Idag kl 16 ska jag ner till en annan läkare, nämligen tandläkaren. Det är dags att operera bort den där extra visdomstanden som det har visats sig att jag går omkring med. Jaa.. jag säger då det...