Sanningen om sanningen? Den gör ont.

Egentligen undrar jag.. Man ser och hör om alla dem som vinner på lotto. Det handlar om miljontals kronor, och lyckan är oändlig. Men händer det en själv? Nej. Att bli miljonär på lotto är som en ofysikalisk dröm, och den lever bara i ditt huvud. I dina innersta önskningar. 
Samtidigt, så är det högre odds att vinna 1 miljon på Triss än vad det är att få vissa sjukdomar. Man tycker att det borde inte vara någon fara, för det är en på miljonen som råkar ut för detta. Men vilken lott drar man, om inte nitlotten...


Vi tror att livet är så självklart. Vi ska leva i nuet och vi fångar dagen. Men om inte det går? Om det är en omöjlighet, vad gör man då? Om man kände mig för tre år sedan så såg min personlighet annorlunda ut. det var som om jag var en helt annan människa jämfört med nu. Jag tänkte inte på framtiden och vad som komma skall, utan jag tog verkligen varje dag som den kom, och jag hymmlade inte med det. Jag trodde att jag hade allting klart för mig, och jag kunde aldrig drömma om att allting kunde raseras.

Min mamma är sjuk, och vi har snart vetat det i ett år. Men vet vi egentligen någonting om det hela? Nej, vi står inte ens på jorden. I alla fall inte jag. För mig är det som ett stort tomrum runt omkring mig, och jag skulle lika gärna kunna befinna mig ute i rymden. Från september har hon knappt jobbat någonting, utan hon har istället flängt in och ut på Uppsala Sjukhus för provtagningar och observationer. Men det verkar inte bli någon rätsida överhuvudtaget. Läkarna har gett henne klartecken till att få börja jobba 25% i februari till en början, för att se om hon kan ta sig tillbaka eller om kroppen säger nej. Hon säger att det känns bättre, men santidigt blir hon helt slut efter att ha varit ute och gått med Nicky.

Från och med hösten 2008 så har jag väl börjat inse att vi vet inte vad som händer med livet. Jag önskar att jag visste, för tro mig, jag vill inget hellre än att kunna fånga dagen igen. Men för mig är det försent. Jag tror inte att jag kan komma tillbaka i de tänkarna igen, inte efter det som varit och som är. Jag tar mer allvar på livet nu, och jag vill ha det strukturerat och planerat. Jag utbildar mig till pedagog, och jag har under hösten fått lära mig att alla barn behöver struktur, trygghet och stabilitet. Men det är inte bara barnet som behöver det, utan jag behöver det också. Jag vill veta vad som ska ske imorgon. Jag vill veta vart jag befinner mig om ett halvår. Jag vill veta om jag kommer klara det här.

Jag har på senaste tiden märkt att jag har svårt att vara ifrån Fredrik. Jag vet att det beror på rädslan, jag vet det. När han var ifrån mig första gången fick jag reda på hur det låg till med min mamma, och det har nog för alltid satt sina spår. Det kändes som att jag inte hade någon att vända mig till. Jag var tvungen att vara stark för andras skull. jag var tvungen att vara regeln som höll upp väggen. Jag stängde min rädsla ute, och jag vägrade att bearbeta det vi gick igenom. Fredrik åkte återigen utomlands och mamma spenderade samma vecka på Uppsala sjukhus. Jag tog hand om hunden. Jag tog hand om min pappa. Jag tog hand om mitt barndomshem och jag tog hand om mitt egna hem. Samtidigt gick jag heltid i skolan i Gävle. Jag byggde upp en fasad och sa att allting var okej. Men det var aldrig okej. Till sist kollapsade väggen och jag bröt ihop totalt. Jag insåg att jag inte klarade att bära allting själv och jag valde, för första gången, att luta mig tillbaka på Fredrik. Fredrik har varit underbar på alla möjliga sätt, och det är han som plockar mig samman igen när jag bryter ihop i hans armar. Han vet att jag inte vill prata om det i timmar, och han vet att minsta lilla sak kan orsaka upplopp för allt det jag har inom mig. Han vet att han inte ska ta åt sig när jag står och skriker som en galning på honom för att han inte har diskat tallriken som står på diskbänken. Därför har jag svårt att vara ifrån honom. Jag är rädd att allt ska falla samman när han är borta och jag inte har någonstans att ta vägen. Men framför allt är jag nog rädd för vilket besked jag kan få ta emot medan han är borta. Precis som i april förra året.

Allt detta har även bidragit till att jag inte tar hand om mig själv som jag borde. Det är inte ofta som jag är hungrig, och jag väljer att inte äta. Ibland kunde de gå flera dagar utan att jag åt ett enda riktigt mål. När jag väl äter blir jag mätt för ingenting, och jag har tappat i vikt. Men det största problemet är att jag inte kan koncentrera mig fullt ut som jag borde kunna. Speciellt nu när jag går i skolan. Jag blir irriterad för ingenting, och jag har ingen glädje kvar känns det som. Jag känner att jag inte duger någonting till. Sen kommer det dagar då jag äter allt som kommer i min väg känns det som. jag blir ultrahungrig, och jag proppar i mig. Visst ger det mig dåligt samvete, men jag vill bara påpeka att jag har inte bulimi. Jag är heller inte anorektiker, men jag har en form av deperationsbaserad ätstörning. Det kan jag erkänna.  
Jag är väl medveten om detta, och det är inget jag strävat efter.  Det är inte så att jag inte vill äta, jag älskar mat! Det är bara det att det kommer stunder då jag blir så full i andra tankar- djupa tankar - och jag bortprioriterar maten.
Jag råder verkligen inte någon till att göra detta, utan vakna upp istället om ni är i tankarna att ni ska svälta er själva! Man mår inte bra, och det gör inte saken bättre. Man blir inte av med fett, utan man förlorar muskler. Så i längden kan man inte säga att man blivit smalare.



Ni får döma mig om ni vill, jag orkar inte bry mig längre. Men om ni dömer mig så har jag inte längre något behov av att kännas vid er. Jag klarar mig utan sånt, och jag vet vilka som betyder något för mig. Det har visat sig under det gågna året vilka som finns där för mig, och vilka som inte gör det. Och jag finner mig i det. Jag är nog snarare tacksam för att det blviit så här, för jag vet vilka jag kan lägga ner min energi på, och vilka som jag ödslar den på. Och kalla mig elak, men just nu har jag verkligen inte resurser till att kasta bort min energi. Så är det bara. De som vill hitta på lögner och snacka skit om mig - varsågoda, jag bryr mig inte längre. För jag vet vad som är sant och vad som inte är sant. Mina närmsta vänner vet det också, och är inte det allt som betyder något? Så varför ska jag bry mig för? Nej, jag har slutat med det.
Vill ni vara patetiska, så är det upp till er. Jag är färdig med det...




Men lova mig en sak,
Ta hand om dem ni älskar.

Kommentarer
Postat av: Karoline

kram!

2009-01-26 @ 19:35:54
URL: http://wordsareveryunnecessary.webblogg.se/
Postat av: Karoline

man gör sitt bästa :)

2009-01-26 @ 21:59:08
URL: http://wordsareveryunnecessary.webblogg.se/
Postat av: Rebecca

Hej hej!

Har lagt upp nya fräscha plagg i min bloppis-blogg! Kika in och roffa åt dig godbitarna godbitarna innan någon annan gör det!



Kram Rebecca


Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0