-

Jobbet går finfint för er som undrar, jag umgås med dementa gamla tanter och farbröder dagarna in och dagarna ut, och när jag kommer hem så är jag en gnutta dement jag med, så man kan väl säga att jag passar in på min arbetsplats. Tycker dock att det är så tragiskt med de palliativa, alltså de som man inte kan göra mer än  se till så att de har de bra den sista tiden som de har kvar här på jorden. Jag menar, där står jag och ska försöka le och se glad ut medan de  och jag hela tiden vet om att de kan kola av när som helst.
En annan sak som mitt jobb har fått mig att börja fundera på är hur jag vill bli begravd. Jag är inte ens 21 år, men jag har insett efter de senaste månadernas vetenskap om saker och ting att det är viktigt att fundera på såna där saker, för man vet aldrig när det slår till.
Jag har alltid tänkt att jag vill bl ijordfärst och ha en riktigt grav med gravsten och blommor och allt, men på senaste tiden har jag kommit underfunn med att jag faktiskt inte vill det. Jag vill inte ens ha en grav. varför, kan man ju fråga sig, och det hela är mycket enkelt. Kyrkogårdar skrämmer mig. Jag tycker inte att de är  fräscha eller fina på någon aspekt. Jag är mest rädd för dem och varje gång jag ser en kyrkogård så tycker jag att det är creepy att ha vetenskapen om att det ligger 100-tals år gamla gravar där. Jag vill inte bli en av dem. Verkligen inte. Jag börjar mer och mer fundera på om jag inte vill ligga i en asklund eller minneslund som min mamma vill. Fast egentligen är det samma sak där, jag kommer befinna mig på en kyrkogård. Så den enda lösningen är väl egentligen att man sprider ut min aska, men det känns inte heller rätt.
Men förhoppningsvis så har jag en bra stund till att tänka på detta. Men som jag nämnde tidigare, det är en viktig fråga, som man faktiskt borde ta sig tid att fundera på, oavsett vilken ålder mna än råkar infinna sig i. För man vet aldrig...